Koralerna utgör stommen mer rastlösheten får övertaget
Kompositorisk som improvisatör, improvisatorisk som kompositör. Kaj-Erik Gustafssons fragmentariska stil väcker både beundran och förundran.

Kaj-Erik Gustafsson: Orgelverk. Jan Lehtola, orgel, Annikka Konttori-Gustafsson, piano. (Fuga)

Organisten och tonsättaren Kaj-Erik Gustafsson (f. 1942 i Lovisa) är ett bekant namn för alla som haft någon som helst beröring till nyskriven kyrkomusik i finlandssvenska kyrkor och församlingar.

Han studerade för alla de stora namnen inom kyrko-, kör-, orgel- och pianomusiken vid Sibelius- Akademin (Harald Andersén, Enzio Forsblom, Nils-Eric Fougstedt, Erik Tawaststjerna och Bengt Johansson) och fortsatte för de franska organisterna Gaston Litaize och Jean Langlais samt svensken Anders Bondeman. Själv undervisade han vid Sibelius- Akademin i över fyrtio år medan han också (tillsammans med Kari Jussila) blev känd som grundare och konstnärlig ledare för Pargas orgeldagar 1980–2002.

På sitt samvete har han flera stora kyrkomusikverk, men också en ansenlig mängd soloorgelverk. ”Orgelvetarna” Annikka Konttori-Gustafssons och Jan Lehtolas intressanta tes i skivhäftet är att Gustafsson ”som improvisatör är rätt kompositorisk och som tonsättare improvisatorisk i motsvarande grad”. Stilistiskt kopplas han till ett neoklassiskt och nysakligt skrå (Hugo Distler, Sulo Salonen) medan den liturgiska referensramen och gregorianiken liksom modaliteten har fått en central plats i hans musikaliska tankevärld.

Rapsodiskt var ordet Skivan, som utkom redan på fjolårets sida, är en nästan kronologisk genomgång av Gustafssons soloorgelproduktion från 1980-talets slut till 2016, med en handfull verk i premiärinspelning. Att skivan först känns så svårsmält inser jag senare hänger samman med elementära kvaliteter i Gustafssons kompositionskonst.

Det finns nämligen ett inte obetydligt element av flum i musiken. Inte sällan känns den också klottrig och osammanhängande för att tonsättaren så gärna använder sig av korta fragment, som kontrasteras mot varandra. Det är också som om Gustafsson upprepade gånger medvetet missade chansen att bygga upp stora bågar, för att han hellre, lite rastlöst, går över till nya motiv som han utvecklar en stund för att sedan överge dem.

Flera av kompositionerna utmärks alltså av en rapsodisk karaktär med allt från asketiska koraler till helvetiska improvisationer (improvisando inferno). Ibland är det som om tonsättaren irrade sig bort längs vägen och ibland är det som om musiken bara följde helt andra mönster än invanda, vilket inte i sig är dåligt. I orgelfantasin Ramus virens olivarum (1983/2006), baserad på en hymn ur Piæ Cantiones, frågar jag mig fler än en gång: Hur hamnade vi här?

Koralerna utgör stommenSom starkast är Kaj-Erik Gustafsson när han jobbar med koralerna, som han känner utan och innan och som har en grundmurad plats i hans musikaliska medvetande. Källan blir aldrig uppenbar för den som inte känner originalet, men om man slår upp förlagorna i psalmboken upptäcker man att många av de kompositoriska lösningarna ter sig naturliga.

Speciellt fina är bearbetningarna i Fyra andliga folkmelodier (1994) med den meditativa, melankoliska Vi vandrande själar på brusande strand (Munsala 1891) och lika stämningsfulla Vandringsmannen ständigt trängtar (Föglö 1929). Med koralmelodin i pedalen får En herrdag i höjden är bliven besluten (Hitis 1924) och Var kristtrogen fröjde sig (Nötö 1923) en mera kuriös om än fröjdefull karaktär.

…Full av nåde… eller aspekter på pingstkoralen Ande, nådens källa skrevs 2012 för invigningen av Veikko Virtanen-orgeln i Esbo domkyrka, där skivan är inspelad. De tua gloria är likaså skrivet för en orgelinvigning i Pieksämäki 2016. Dic Nobis – aspekter på en påskkoral uruppfördes i Hagalunds kyrka 2013.

Starka tolkningar

Skivans äldsta stycke Jubilemus, skrivet för Pargas orgeldagars tioårsjubileum 1989, bjuder på mäktig användning av mustiga register och klusteraktiga ackord som avdunstar ton för ton. Melodiken har en atonal karaktär tills musiken triumferar med skuttande durackord.

Orgelfantasin Luodut, te herraa kiittäkää (1991) tar först halvvägs tag i koralen Tack, gode Gud, för allt som finns (psalm 447). När så sker blir avslutningen desto starkare och hela tiominutersstycket skulle säkerligen fungera som ett utmärkt preludium.

Tre minuter långa sorgmarschen ur manskörsdramat Jona, beställt och uruppfört av Wasa Sångargille 2002, är effektfull i all sin enkelhet. Lika långa festfanfaren skriven på beställning av Tammerfors domkyrkoförsamling 1992 involverar en snutt av Erik August Hagfors koral O mänska, har du väl rätt betänkt!

Invocazione (2010), uruppfört i Pauluskyrkan 2010, är skivans kanske originellaste stycke genom kombinationen av piano och orgel, som Lehtola och Annikka Konttori-Gustafsson har utforskat grundligt i andra sammanhang.

Jan Lehtola kan som alltid tackas för förträffliga, starka och precisa tolkningar, men också detaljerade analyser i skivhäftet som vägleder lyssnaren genom verken och därigenom in i hela tonsättarens värld.

Wilhelm Kvist
wilhelm.kvist@ksfmedia.fi